6:e december 2003 Jaha... Då var det gjort. Nu har vi berättat för våra föräldrar! Och dom blev så klart jätteglada och både skrattade och grät, hurrade (?!?!) och skålade i äkta champagne för första barnbarnet! Och sen höll dom på och fånade sig och fnissade hela kvällen och kallade varandra mormor och farfar... Men, man får väl ha överseende... Det är ju första gången... Så det hela gick rätt bra, men vi kännde oss rätt omtumlade jag och Stefan på vägen hem i bilen. Först detta mästrande... Jag vet att dom har varit med om en del och har massor av självupplevda misstag och erferenheter bakom sig, men hallå!!! "Nu måste ni göra si, och nu måste ni göra så", "Nu måste ni ju köpa kombi och nästa sommar blir det ingen långväga semester". Och "Nu får ni fakitskt inte föjla med och segla i Kroatien i september..." VA?!? Jag vet inte om jag är blåögd (jo, det är jag ju...), men VART TOG MITT LIV VÄGEN?!?!? Jag VET att ett barn fullständigt välter upp och ner hela världen när det kommer, men dom flesta jag känner har faktiskt tagit sig igenom den traumatiska upplevelsen utan att vinka hjedå till vänner, bekanta, semestrar och familjer! Jag är helt övertygad om att man kan åka på semester både med tjockmagen och med spädbarn! Det andra lite konstiga var vi nog skyldiga till själva... Vi valde ju att berätta ganska tidigt för våra föräldrar. Redan i v 6. Och nu har jag förstått ett skäl till, till att man "ska" vänta, förrutom den "farliga" vecka 12... Våra föräldrar är på en helt annan nivå än oss! Jag förstår inte hur dom kunde finna sig så snabbt, men det tog ett par timmar max så började dom fråga om namn?!? Och vilken sorts barnvagn vi ville ha?!? Ööööhhh... Jag försökte tala om i bilen på vägen hem att det där vi har i magen, det är inget barn... Det är inte ens en mage ännu... Och om det skulle bli en mage så kan man aldrig vara riktigt säker på om det är ett barn där inne... Det kanske är en ... Cykel! På den nivån är nämligen jag och Stefan. Just nu koncentrerar vi på våran nästan-mage och på att Skrutt ska klamra sig fast där inne de närmsta kritiska veckorna! Sen får vi se vad det blir... Det är ju så lååångt kvar... PS. När Stefans mamma väntade tredje barnet och talade om för sina två äldsta att dom skulle få en fin överraskning så sa Stefan: -"Åååå, en daaatoor..." Och Malin: -" Näää, en häst!" Så man vet aldrig, det kanske inte blir just en bebis... ;o) Magbilder UL-Bilder |
|