20:e maj 2004 YNK!!! Hej dagboken... Ser ni hur SYND det är om mig?!?!? Fy fabian vilken uschlig dag jag hade i går... Känndes som att jag har varit gravid i hundra år, och att det aldrig kommer att gå över... Men redan nu när jag skriver det här är livet lättare, och jag älskar min mage och min Skrutt igen. Åter till gårdagen! En del av er vet säkert att jag är inblandad i en rätt stor flytt på jobbet. Kanske inte en jättelyckad sysselsättning när man är jättegravid, men om man nu nödvändigtvis vill vara med och bestämma hur den nya lokalen ska utformas (och det vill jag), så får man rycka in och fixa i den gamla lokalen med. Särskillt när det blir brådis... Och det blir det alltid när man ska bygga om/återställa två lokaler, och flytta samtidigt... I alla fall... I går morse, onsdags, åkte jag till den gamla lokalen för att släppa in lite gubbar, bedömma det allmäna kaoset och försöka organisera upp de ofattbara massor av saker som finns där och som ska bort. (Ca 900 kvm inredningsutställning...) Det var ett tag sen jag satt där varje dag för nu sitter vi ju allihop på vårt huvudkontor, där den nya lokalen ligger, och där finns det hissar... Det finns det inte i Solna C. Och det krävdes inte så många vändor i den för att jag skulle konstatera att lika fort som förut springer man ju inte i alla fall... Beklagade mig lite för en av killarna som var där och hämtade kakel, ovh han berättade att hans gravida fru legat hemma på soffan dom sista fem månaderna... Ok, det är inte så synd om mig, tänkte jag, jag mår ju rätt bra trots allt... Så... Efter ett par timmar där var jag upp till HK en sväng. Hade bokat med vår personalare för att få lite info om vårt "löneutfyllnadssysten vid föräldraledighet", men eftersom systemet ändrats nyligen i samband med de nya fack-avtalen skrevs, så visste inte ens hon rktigt hur det funkade nu... Klart bortkastad tid, men hon skulle återkomma i alla fall när hon tagit reda på svaret på mina frågor. Sen fikade vi lite med J som ska flytta till LA och plugga och sen vände jag och H tillbaka till Solna C för att fixa det sista. Märkte upp vart saker och ting skulle skickas, släpade grejer till "slängas"-högen, och rotade i alla gamla förråd efter sånt som vi ev skulle kunna ha användning för i den nya lokalen. Och jag säger bara en sak: Var KOMMER alla prylar ifrån?!?!? Efter det var jag rätt slut, och skulle bara en kort sväng till Panduro för att köpa klisterspray till lapptäcket innan jag åkte hem, och det vad då det började! Myrsteg, i pytte-takt var det enda som fungerade! Jag fick sammandragningar hela tiden! Och det är så FRUSTRARANDE, när man inte har ONT, och när man orkar och inte är trött egenligen, och så gör kroppen bara så där! Jag VET vad det betyder, men det vore enklare att acceptera om det gjorde ont nånstans... Morrade lite för mig själv och konstaterade att det inte fanns klisterspray i nån av butikerna i Solna C, och bestämde mig för att åka via Täby C. För tidigare på dagen hade jag ju lovat att åka via en kollega på hemvägen och låna ut en nyckel. Och jag ringde och kollade, och jo, i butiken i TC hade dom sprayen. Efter att ha irrat omkring i Djursholm och Näsby Park ett tag, (för jag HITTAR JU, behöver inten karta!) kom jag fram, lämnade över nyckeln och larminstruktionerna och skulle tillbaka ut till bilen, och då trampade jag snett i deras entrétrapp och stog på öronen på deras trädgårdsgång! Och jag ska skriva ett upprört brev till regeringen eller nåt, för betongplattor med småsten borde förbjudas! Inte nog med att jag stukade till foten ordentligt, jag skrapade både knän och handflator på som s*tans plattorna. Men Skrutt klarade sig. Och man blir lite chockad, eller förlägen eller nåt, för upp som ett skott for jag, borstade leran hjälpligt från händer och knän och sen stegade jag iväg till bilen. För just då gjorde det i nte SÅ ont. (Min kollega hade precis stängt ytterdörren, så hon märkte atldrig min praktvurpa.) Sen satt jag en stund i bilen och försökte på illamåendet att gå över, innan jag vågade testa att starta bilen. (Det är gas/broms foten...) Åkte till TC, försökte tvätta av mina leriga/såriga handflator på McD och fick tag på den attans sprayen. Och sen sket jag fullständigt i att handla middag... Precis när jag körde in på vår parkering så ringde Stefan, och sällan har jag känt mig på ynklig. Nu orkade jag inte mer!!! Snörvlande berättade jag om min hopplösa dag, och blev beordrad att lämna allt i bilen, skita i middagen och gå in och lägga mig på soffan med en ispåse på foten. Och där har jag legat sen dess... Fick visserligen för mig att jag skulle hjälpa Stefan i köket när han först kommit hem, och sen åkt och handlat, och sen kommit hem igen, men jag tog mig ut i köket, och sen var jag tvungen att lägga upp foten på bänken för det bultade så i den, och sen kom jag inte längre. Där hittade Stefan mig, med tårarna sprutande när han kom in igen efter att ha parkerat bilen, och sen fick han bära mig till soffan. Och nä, jag är ingen fjäderlätt dunboll längre... Mer i klass med Titanic eller nåt... 22 timmar och lika många ispåsar senare klarar jag att vara uppe kora stunder utan att det känns som att foten ska explodera. Jag har sytt ytte-pytte till på lapptäcket och konstaterat att jag behöver lite, lite tyg till för att kunna avsluta. Så om tygaffären har öppet i morgon så kanske jag fixar det. Det vore så skönt att bli klar! Och så har vi blivit bjudna på grill i morgon kväll, och kanske att jag hinner sitta en stund i solen med i morgon. Ja, livet känns klart lättare än i går. Men det är inte klokt hur det svänger... En helt vanlig dag kan på nolltid förvandlas till en tårfylld orgie i "orkar inte mer nu!" Tålamodet och stresströskeln finns inte riktigt där dom brukar, och nä, det går inte att springa lika fort längre... Magbilder UL-Bilder |
|