28:e maj 2004 Hej Alla! Äntligen fredag! Och långhelg igen, är det inte underbart!!! Och nu har vi avklarat Den Stora Invigningen av vår nya lokal på jobbet, så nu ska jag gå i ide ett par veckor... Nä, men varför är det alltid så stressigt inför en flytt/invigning/renoverig eller annat stort event?!?!? Det spelar lixom ingen roll hur gott om tid man har och hur mycket extra man tar till när man sätter sin deadline, "ifall att". Det är ju ändå alltid tre dagar för lite i slutändan! Men det är i alla fall skönt när det är över, och det gick riktigt bra till slut. Allt var såklart inte klart, men det är det ju aldrig. Vi fick mycket fina blommor, mycket besök, många lyckönskningar och mycket beröm för vårt jobb och vår snygga inredning! (Suger åt mig...) Så under den senaste tiden har jag inte haft så mycket tid att fundera på magen och Skrutten och sånt. Och jag blir faktiskt förvånad ibland... En kollega kom gående mot mig. Härmade en gravid kvinna med ankgång, svank och hela baletten och sa lite menande att "det ser så kul ut". Hon menade mig?!?!? Och jag kan inte låta bli att undra: Syns det att jag är gravid?!?!? Det känns inte i alla fall... Jo alltså ibland, halsbränna och lite ömma fogar och sånt, men jag känner mig inte så särskilt gravid... Jag tycker jag är liten och smidig som en isprinsessa fortfarande... Glömmer hela tiden bort att magen är i vägen och slår i den i allt möjligt när den inte går att dra in. Nu senast när jag beklagade mig, och berättade att jag hade slagit i nåns backspegel i garaget och satt en fläck mitt på magen på min ljusblå skjorta fick jag till svar: -"Oj, gick den sönder?" ;o) Och om folk tycker jag verkar stor och otymplig nu, hur ska det då bli frammåt sommaren... Och ok, det är lite bökigt i bilen, blir lite svårt att andas ibland, men ändå... Och ok, det är lite bökigt i sängen med... Jag är en magsovare! Eller rättare sagt: -"Jag VAR en magsovare..." Nu mera har jag ökat på mitt kuddbehov med två extra kuddar. För det gäller lixom att ligga nästan på mage i alla fall, i lite framstupa sidoläge, men att palla upp översta knät med en kudde, och magen med en annan för att man inte antingen ska vida ryggen ur led, eller riskera att hela bäckenet lixom blir snett... Och så en under huvudet då förståss... Ligger man så så sover man jättebra! Men när man ska vända sig så vaknar man garanterat om man i sömnen bara försöker rulla runt och byta sida, för det är inte skönt när man fastnar på halva vägen, och det känns som att man har hela magen och hela Skrutt och alltihop nånstans uppe i halsgropen, och till råga på det inte kan andas... Nu för tiden måste man upp på alla fyra på knä däremellan... Nä, det är lite jobbigt... Men ändå... Annars tycker jag inte att jag är så där himla gravid... Kanske var det det min BM försökte påpeka när jag beklagade mig lite och sa att det är så FRUSTRERADE när man får sammandragningar när man har hållit för högt tempo en dag. Det vore lixom enklare om det gjorde ont. Och hon tyckte jag skulle titta mig i spegeln och inse att jag inte kan springa lika fort som tidigare... Är jag blind eller?!?!? Eller har alla lika svårt att fatta/acceptera att man förändras?!?!? Grummmfff!!!! Kan NÅGON hålla med mig? Det är inte det att jag inte vill förändras, jag har bara lite svårt att släppa saker och ting. När jag far runt för mycket här hemma, och kånkar grejer, och fixar och donar tittar Stefan argt på mig och säger strängt:-"Hopplösa envisig! Lägg dig på soffan, du är GRAVID!!!" Och på jobbet, nu när vi har flyttat så säger alla, precis hela tiden, att "Du får inte lyfta", och "Ta inte den där" och "Du ska ta det lungt"! Men vaddå?!?!!? Vem ska då ta det?!?!? Är man lite rubbad, om man helst gör allt själv, för att man då vet att det blir gjort som man har tänkt sig? Magbilder UL-Bilder |
|