13:e januari 2004 Det var ingen cykel!!! Det var en bebis... Den vinkade och hade ett hjärta som slog... Öron, två armar och två ben, och ingen kompis... Tack och lov... Så nu är jag gravid! När jag utbrast det hos läkaren påpekade Stefan lite överlägset att det var jag antagligen i går med... Hmmm... Antar det... Antagligen i alla fall... Det var såklart helt fantastiskt! Men tyvärr så förtog den oerhört icke kundorienterade läkaren lite av upplevelsen. Vi var ju helt medvetna om att vi bokat ett extra ultraljud. Vi betalade själva för det, på en privat klinik, för att vi ville. Det såg hon ju också i datorn när vi satt ner och pratade, så hon började fråga om vi visste hur långt gånget det var, och om det hade varit några problem etc... När vi berättade att jag mådde bra, inte hade några symptom alls osv såg hon helt oförstående ut och kläckte ur sig: -Ursäkta om jag är dum, men varför är ni här?!? Tack för den! Försökte förklara att det var så svårt att förstå, att jag tycker att det borde märkas mer och att vi undrar om den verkligen är där, och om den växer som den ska... Då fortsatte hom med sina intelligenta frågor (och OK, kanske är jag lite överkänslig men hallå?!?!?) -Ni har gjort ett positivt graviditetstest? -Jaaa... -Och du har inte haft mens? -Näää... -Jamen då ÄR man gravid! (-Nähäää?!?!?) Hon tyckte antagligen jag var där och tog upp hennes dyrbara tid i onödan. Maken till nojjiga mammor... Men vaddå! Jag betalar den dyrbara tid jag tar. Jag köper en tjänst av henne, varför har hon egentligen inte med att göra. Dom hade kunnat säga ifrån att Nä, vi har inte tid med extra ultraljud, ni får ringa nån annanstans... Men det gjorde dom inte, så då har hon ingen rätt att vara spydig! Jaja... Vi fick en kort titt i alla fall. Ingen video och ett tag var jag till och med osäker på om hon skulle bemöda sig med att skriva ut ett foto. Men det gjorde hon. (Annars hade det tagit hus i h*****e kan jag säga...) Så egentligen är väl allt frid och fröjd. Men jag grämer mig ändå över att man (nä, JAG, jag har gått på kurs och tränar på att säja JAG...) alltid ska vara så himla snäll. I såna här lägen, eller när man får kalla sega strips på McD, eller i alla andra lägen när man känner sig lite tillplattad... GRRR... Och jag vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att bli lite tuffare. Men i den här situationen. Som nybliven förstagångsgravid, då blir man helt plötsligt så himla liten igen... Osäker och rädd, nervös. Tappar kontrollen fullständigt, och DET är man ju inte van vid precis... Men men, det är tur jag har Stefan! Han stöttar och peppar i alla lägen! Och nu kommer säkert alla som känner oss att kräkas. För visst fick man en "ny-kärleks-kick" efter bröllopet, en som höll i sig lääänge... Men det är ju ingenting mot det här! Kärleken fullkomligt forsar och svämmar över alla gränser! Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har ALDRIG varit så här kär! Eller så här lycklig! Det är nog tur att det kommer en liten Skrutt snart, som jag kan ösa lite av kärleken på... Tja, sen på kvällen var vi ju och tränade. Mina fullkomligt ostretchiga träningsbyxor stramar över magen... Och låren går emot magen i vissa positioner på cykeln, och det känns konstigt... Men mina farhågor om att M anade nåt har nog tryckts tillbaka lite. Vi kom in på namn, för en kille på jobbet har fått en Nils och så pratade vi om namn till F och T´s bebis, och hur det nu var så kom M in på det där med att räkna graviditetsveckor... "Ja, och då säger man att man är i vecka tolv till exempel lixom på första dan den veckan..." Hon är så söt! "-Jaha..." sa jag förundrat och tänkte att hon ramlar väl av cykeln om jag säger att vi går in i vecka tolv i morgon. Så jag lät bli, såklart.. Men oj, vad roligt det hade varit... Magbilder UL-Bilder |
|