17:e januari 2004 Ja, det har varit en omvälvande vecka. Och jag tror vi har lärt oss en del. Känslorna i mitt fall är nog lite hormonpåverkade. Inte så där hysteriskt, men glad=lite gladare och ledsen=lite ledsnare... Vågorna går lite högre än normalt... Under veckan som har gått har ett rykte nått oss. Och hur mycket man än försöker intala sig att rykten är inget man ska hänga upp sig på så ... Tja, så GÖR man det helt enkelt. Ryktet sa att det under nyårsfesten som vi inte var med på hade kommit fram att jag och Stefan väntar barn. Och, jag vet inte hur jag ska kunne be om ursäkt för alla elaka tankar jag skickade iväg när jag hörde det... För faktum är att det fanns dom på festen som visste. Och dom som skulle ha kunnat få reda på det från annat håll. Och innan man börjar tänka klart, och starta en undersökning så hinner det dyka upp en massa underliga tankar. Jag ringde såklart min mamma som jag misstänkte hade en del med det hela at göra, eller åtminstone skulle kuna hjälpa mig med vidare efterforskningar. Och senare på kvällen redde vi ut det. Så här i efterhand kan man le lite åt alla förlorade tårar, och undra varför i hela friden man inte sparde dom till ett vettigare tillfälle. Men känslan av svek och ilska kan nog inte beskrivas riktigt. Jag menar, det finns hemlisar och så finns det HEMLISAR! Och vissa hemlisar är heliga. Och jag tror kanske att det kan vara svårt att förstå för någon annan, men glädjen i att få berätta för sina bästa vänner om ett efterlängtat barn är något stort! Och den som försöker sabba det... Nu blir ju kanske vårt avslöjande den överraksning som vi hade hoppats, men vi får åtminstone berätta det själva, när vi vill, på vårt sätt! Vi vet nu att det var mest spekulationer som uttalades. Och vi vet ungefär varifrån dom kom och vilka som försökte hålla sig undan och vilka som ville lägga locket på. Och ett har jag lärt mig, och jag hoppas att ni i vårt kompisgäng som läser det här, vill ta upp det till diskussion nån gång. Det spekuleras åt h*****e för mycket! Jag skulle inte ta illa upp om någon frågade rakt ut, om det var någon eller några av mina närmaste (andra göre sig icke besvär! Arbetskamrater o liknande, släng er i väggen). Jag skulle svara ärligt. Nu i alla fall, kanske inte för sex veckor sen. Men vitsen med att fråga någon på en fest eller någon annanstans om "-Vet du om dom..." den förstår jag inte. För jag tror inte att den som ställer frågan förväntar sig ett ärligt svar om "svararen" vet om hemligheten, och det ställer bara "svararen" i en jättejobbig situation. Och jag är lite rädd för att förr eller senare så är det någon vi känner som inte riktigt får till det... Och det är stooor risk att någon blir riktigt sårad. Jag kan inte svära mig själv fri, och Stefan har fått mig att verkligen rannsaka mig själv och fundera på hur jag skulle ha gjort. Och faktum är att vi tjejer, ja, vi snackar helt enkelt mer än killarna. (Vi kallar det att snacka, killarna kallar det vi gör för skvaller...) Och jag är medveten om att jag kanske också gått lite för långt i min nyfikenhet någon gång, men det är slut med det nu! Och jag hoppas att fler med mig framöver kan acceptera att när man är redo att berätta, så gör man det! Och jag lovar att jag från och med nu ska känna tillit till mina vänner och aldrig mer dra några förhastade slutsatser... Magbilder UL-Bilder |
|