21:a januari 2004 Jaha, nu har det gått tolv hela veckor sen Skrutt blev till och vi har gått in i en (åtminstone lite) säkrare period. Det är ju inget jag har funderat så där värst mycket på eller oroat mig för, men det är ändå skönt att det är över. Och nu vet nog dom flesta på mitt jobb om det också, efter att en av mina arbetskamrater berättade på ett möte att hon ska ha barn i slutet på maj och en av killarna berättade att han skulle bli pappa i början på maj! Då var det lixom bara att lägga korten på bordet... Så här i efterhand får jag nog inse att vi är lyckligt lottade som fick till en Skrutt på så kort tid. När vi var mitt uppe i det kändes såklart varje månad som en evighet, men vi har nog haft tur! Jag menar, första månaden... Hur mycket koll har man, typ ingen alls. Sen kom mensen igång, och man insåg att ok, det funkar! Men eftersom man då bara har en månad som referens och den perioden ju var längre än normalt, så visste vi ju inte riktigt hur det skulle bli nästa vända. Och ska jag vara ärlig så hade vi inte ens koll på hur det var det där med ägglossning, och när det är som gynnsammast och hur man vet när det är, och vips hade det gått en månad till. Och sen när vi började få koll, så åkte Stefan till Amerikat, mitt i bästa perioden och jag gick hemma som en äggsjuk höna... Och inte ens Stefan klarar av att "skjuta" så långt... Det var i den vändan vi fick reda på våra vänners graviditet också, och jag har nog aldrig längtat efter magen så mycket som då... Men sen, månaden efter, var vi lite med "målinriktade". Räknade dagar och kollade temperaturen. För viss vore det kul att se om det blev nåt när man gjorde "allt rätt", och visst blev det! Så på fjärde månaden, och egentligen tredje "försöks-perioden" blev vi gravida med Skrutt! Så nog är vi lyckligt lottade allt! Sen dess har det såklart hänt en massa. Det enda symptom jag hade i början var ömma bröst och lite mol i magen. Magmolet försvann runt vecka sju och ersattes av en enorm kvällströtthet, och nu i vecka tolv har brösten slutat ömma, magen börjat mola igen och den växer! Har tagit en ny magbild som jag har lagt in. Men visst är det för sorgligt att det ska fläska sig så förskräckligt ovanför naveln! Inte nån söt graviditetsbula här inte! Men jag hoppas det blir bättre. För det är trots allt rätt hårt under naveln och jag kan känna livmodern när jag ligger på rygg, som en "hård-mjuk" boll. Och det som tidigare låg där, längst ner i magen, det måste väl helt enkelt ta vägen nånstans... Men inte är det snyggt! Så det är egentligen jättebra att vara så här lite smågravid så här års. Så kan man gömma sig i tjocka stickade tröjor och stora dunjackan. Och så kan jag släppa ut magen i hela dess glans frammåt vårkanten! Men, jag måste köpa ett par större byxor, och ett par byxor jag kan träna i hela vägen. Jag har ingen lust att köpa några mammabyxor än, men ett par i en storlek större med låg midja är alltid bra att ha. Man lär ju inte komma i sina vanliga byxor efter förlossningen precis, och jag har ju inte lust att gå i mjukisbyxor eller, hemska tanke, mammabyxorna efteråt! Har inte drabbats av något illamående heller och inga extrema matbegär. Ok, leverpastej då... Och en dag på jobbet råkade jag ta mat med massor av kummin, det var inte gott. Och jag gillar fortfarande inte äppel-lättdryck. Rökt skinka går, om jag låter bli att lukta på den... Så, vi mår helt enkelt rätt bra bra, jag Stefan och Skrutt! Magbilder UL-Bilder |
|